-
Tänk att vara 6 år, och nästan förlorat sin pappa i cancer, han levde för hans barn, var skjild och det bästa han visste var hans barn, han fick cancer. Var nära på att dö, sitter i rullstol och kan inte prata, kommer inte ihåg sina barn, när den ena flickan säger: hej pappa, och han svarar inte tillbaka.
I den åldern börjar man förstå saker och ting, när hennes kompisar pratar högt om att hennes pappa sitter i rullstol, och hon inte kan göra någonting. En sån liten flicka, flickan är hemma hos mig just nu.
Hon är ensam och leker inte med de andra barnen, hon är så fin. Precis som hennes pappa var.
att förlora någonting av det bästa man har, att aldrig kunna prata och träffa personen som han/hon var innan, allt går bara så snabbt, man fattar inte vad sin händer.
Jag har förlorat det värdefulllaste jag hade, och kommer aldrig att få träffa honom igen.
Ta vara på tiden, och lev ditt liv som du vill ha det.
Kommentarer
Trackback
